Postdoktor + träd = Veckans bild i P4 Gotland

 Fridfull naturstund vid en fura på Lindeberget. Utsedd till Veckans bild i P4 Gotland 20 april.

Vilken ära att jag utsågs till vinnare i P4 Gotlands fototävling Veckans bild vecka 16 samma dag som jag firade tre år som disputerad. Valet av motiv är även en fin återkoppling till mitt forskningsområde och speciella relation till träd. 

Den höga silvergranen (okt 2015)

Jag prydde även omslaget till min avhandling i sällskap av ett nästan 200 år gammalt träd, mer precist en silvergran (Abies alba Mill.). Det känns lätt att förstå skogsbrukarnas intresse för detta trädslag när det introducerades i Norden i början på 1700-talet. Exemplaret på bilden (tv) hade en stamomkrets på ca. 3 meter. Jag skulle samla material till genetiska släktskapsstudier på silvergran till min avhandling och behövde därför få tag i barr. Utmaningen här var att nå grenarna som var ca 6,5 meter upp. Till hjälp hade jag en form av sekatör med förlängt handtag. Redskapet blev som längst 4 meter. Tillsammans med bänken jag satt på blev jag 2,5 meter lång när jag stod på tå och sträckte på mig som en prima ballerina. Minns att jag lyckades flytta den massiva bänken närmare stammen, höll redskapet med en hand och stödde mig mot trädet med den andra handen för att inte tappa balansen. Efter några klipp i luften lyckades jag pricka en silvergrankvist som föll till marken. Insåg senare att jag inte skulle nöjt mig med en, om än stor, kvist. För efter att materialet frystorkats i flytande kväve och mortlats till fint pulver fyllde det knappt ett halvt pyttelitet provrör. Därför går mycket material åt, men kanske mindre mängder kommer behövas i framtida DNA-studier.

Jag försvarade inte bara min avhandling men även kulturpåverkade landskap med gamla träd, som utgör speciella landmärken och bidrar till identiteten i ett landskap. Silvergranen var intressant som 'fallstudieträd' i Norge, där jag doktorerade, eftersom det då klassades som en svartlistad art, främmande och invasiv. Men en gammal reproduktiv silvergran är inte vilket ogräs som helst och kan även hysa viktiga natur- och kulturvärden. I min forskning har jag undersökt hur synen på introducerade växter har förändrats, samt hur svartlistade men historiskt värdefulla växter värderas i skyddade landskap, med silvergran som utvald representant för växter introducerade tidsperioden 1750 - 1900. Om ni nu börjar bli nyfikna på vad jag kom fram till i min avhandling så går den att få gratis som e-bok. Kan beställas direkt genom att sända en e-post till ulrika.ridback(at)ulriversum.se eller DM @biologajour på Instagram. Boktiteln lyder On the Complexity of Dealing with Introduced Plants as Cultural Heritage

God läsning! 

Hjälp, jag grävde fram en padda!

Ja vad i all världen tar du dig till när du gräver i trädgårdslandet, eller rensar i en hög med jord, kvistar och annat som stått i några år, och finner en padda?

Vanlig padda (foto Ola Eriksson, 11 april 2021)

Mitt första spontana svar på den frågan är att ta det lugnt och försiktigt strö över jorden på paddan igen, så att den täcks med några dm (eller motsvarande djup du grävt). Det är ofta vanlig padda (Bufo bufo på latin) som vi träffar på i trädgårdsmiljöer. Saken är den att paddor ligger i vinterdvala i marken. När hösten nalkas gräver vuxna paddor ner sig för att få sin vintersömn. Ibland gräver de ner sig så djupt som upp till 1 m! När vårvärmen kommer åter vaknar de ur sin dvala, tar sig upp ur vinteridet och beger sig mot sina lekvatten (som kan vara upp till 2 km bort!). Fråga mig inte hur de känner av vårvärmen en meter under markytan! Men på något vis känner de av temperaturskillnaden när vårsolen gassar ovanifrån.

Ibland är vi tidigt ute med vårens trädgårdssysslor, även om det ännu kan vara minusgrader om vårnätterna. Paddor vill gärna sova tills nätterna är frostfria och badtemperaturen i deras lekvatten uppnår 8° C. Så en padda som råkar väckas för tidigt av idoga spadtag blir nog stressad och kanske även lite frusen. Paddor är även fridlysta, därför är det viktigt att hjälpa genom att försiktigt bädda ner dem i jorden, eller högen, igen. Förhoppningsvis är då ingen skada skedd och de kan återgå till sin vintersömn, för att senare få vakna i sin egen takt.

Tveka inte att höra av dig med dina naturfrågor! Jag står gärna till tjänst med min kunskap om djurliv i trädgården. DM @biologajour

Allt gott i vårsolen // Ulrika