Showing posts with label Norrbotten. Show all posts
Showing posts with label Norrbotten. Show all posts

Midvinter

Årets astronomiskt kortaste dag. I Tornedalen ligger snön glittrande vit över bygd och skog. Månen lyser från en stjärnklar himmel och temperaturen är nere vid minus 20°C. Det känns overkligt att jag gick här i sommarkläder för fem månader sedan, när kvällarna ännu var ljusa och storspoven lockade på sina ungar. Nu nyper kylan i näshåren och skolsulorna gnisslar på vinterföret. Natten är så lång som den kan bli nu. 

Men det är från och med idag som vi sakta får uppleva hur det vänder. Hur tiden med dagsljus ökar med några minuter för var dag som går. Det känns även magiskt att naturen kommer vakna upp från denna mörka kärva tid på året. Ja vilken fantastisk resa vi får göra med naturen varje år! Särskilt här uppe i Skandinavien och på alla breddgrader nära nord- och sydpolerna, där naturen bjuder på minst fyra årstider. 


Hur kallt och mörkt det än må vara hade jag inte velat gå miste om vistelsen uppe i Polcirkelland (december 2021).


Landskapssömnad

 Från kust till kust knyter tågtrafiken likt en söm ihop landskap. Öppna odlingslandskap i mellersta Sverige övergår successivt i skogsklädda bergknallar och myrmarker utanför fönstret till nattågskupén. Jag kan outtröttligt låta mig underhållas av de vackra sommarvyerna som passerar utanför kupéfönstret under en resa norrut såväl som söderut. De där variationerna med öppna kulturmarker, skog och vattendrag skapar landskap i alla dess former, likt en mångfald av sköna vyer på ett konstmuseum. 
 Nu i juli blev det premiär för mig att resa med tåg hela vägen till Haparanda. En tågsträcka som invigdes på nytt för persontrafik 1 april 2021 (haparanda.se 2021). Det har inte varit persontrafik till Haparanda sedan 1992.


Torneälven. Sett från Vitsaniemi/Risudden med Finland på andra sidan (juli 2021)

Tornedalens svar på Amazonas

I Haparanda möter Bottenviken Torneälven, som är en av norra Europas sista oreglerade älvar. Jag tycker det är helt fantastiskt att älven klarat sig till idag! Den kulturella betydelse som Torneälven har, historiskt för timmertransport och ännu idag fisket, gör den till ett unikt och viktigt vattendrag. Lägg där till höga naturvärden. Strax söder om Övertorneå delar denna älv upp sig i ett vackert delta med små öar och paradisiska sandstränder. Det känns som Tornedalens svar på Amazonas, med öar och stränder vars träd likt mangrove doppar sina grenar i vattnet. Under sensommaren växer även sandbankar fram genom att vattennivån sjunker. 

Torneälven sett från Luppioberget, Sverige. Notera sandbankarna! (juli 2021)


Positivt inslag i enformighet

Jag har funderat över vad jag förväntar mig att uppleva i de natur- och kulturmiljöer jag besöker. Det händer att en naturupplevelse blir över förväntningarna i miljöer som är så hårt kulturpåverkade att naturen verkar allt för sliten för att kunna återhämta sig. Så kändes det när jag besökte Seskarö i Haparanda skärgård. En ö som kanske de flesta söker sig till för sol och bad. Men ön erbjuder även långa stråk för vandring sommartid, för den som lockas av det. 

På vandring genom skogsbrukslandskap, Seskarö (juli 2021).

 För Seskarö verkar skogsbruk och det lokala sågverket vara viktiga inkomstkällor på ön. Det påverkar även hur landskapet ser ut. Det är inte så spännande att vandra de sträckor som mest består av unga tallar på sandmark. Men ju längre tid som har gått sedan tallarna planterades (eller självsåddes), ju mer vegetation har även etablerat sig på marken. Blåbär, ljung och mjölkört/rallarros för att nämna några. Just mjölkörten verkar vara attraktiv för ljungblåvingar, som det bokstavligen myllrade av mitt inne skogsbrukslandskapet. Det kändes som ett positivt inslag mitt i enformigheten. Mjölkört är även en växt som är snabb att etablera sig på kal kulturpåverkad mark (så kallad skräpmark), varför den skvallrar om mark som utsatts för hårda angrepp.

Ljungblåvinge (Plebejus argus) på Mjölkört (Epilobium angustifolium L.), Seskarö (juli 2021)


Mjölkört, även kallad Rallarros, är en snabb kolonisatör på barskrapad mark. Här på en gammal
 banvall mellan Haparanda och Övertorneå. Torneälven glittrar i bakgrunden (juli 2021)

En lång tur norrut... 
...
Text & fotografi: Ulrika Ridbäck
biologajour @ ulriversum.se
Uppdaterad 18 oktober 2018

Fjäll, gammelskog, myr och nyplockade lingon i världsarvet Laponia. Tjäderhona (Lyrurus tetrix) observerad söder om Muddus nationalpark, som är en del av världsarvet Laponia.

Nu firar Biolog à jour ett år! Tiden går fort och den har varit fylld med olika frågor om växter och djur i Sveriges sydligare delar. Men nu bär det verkligen av norrut till vackra fjällvidder vid Stora Sjöfallet, mitt i världsarvet Laponia. Med sina naturvärden, kulturhistoriska miljöer, och framförallt närvaron av samisk kultur, utgör Laponia en alldeles unik plats i världen. Laponias fjällandskap är tillsynes orört, men har under lång tid formats av renskötsel som är en levande samisk tradition (källa: Naturum Laponia).


Naturum Laponia (nere till höger) är beläget mitt i världsarvet Laponia. 


Januarifågeln: en liten tuffing i hårt vinterklimat


    Foto: Gråsiska (hona) Acanthis flammea Linnaeus (© Ulrika Ridbäck).


I motsats till namnet är Gråsiskan allt annat än grå! Med sin grå- och brunrandiga dräkt är denna stannfågel ett vackert inslag i framförallt Norra Sveriges vintervita landskap. Särskilt hanar med röd panna och rosigt bröst. Här på bild är en födosökande hona med gyllenbruna stråk i fjäderdräkten och röd hjässa. Hon var mycket alert och aktiv trots friska minusgrader uppe i Svanstein. Frön är en efterfrågad maträtt och gråalens små kottar (Alnus incana (L.) Moench) verkar vara ett viktigt inslag på menyn.

Säg inte att det är tyst i skogen på vintern! Det var just gråsiskornas drillande kvitter som fångade min uppmärksamhet under en skidtur, varpå jag fick syn på denna tös i gråalen. Ser fram emot nästa kryss på vinterfågellistan...


God fortsättning med vintern!
Ulrika, biolog à jour


Uppdaterad 14 februari 2018

Populära inlägg i bloggen